Under jullovet läste jag romanen ”Lärarinnans sång” av Vigdis Hjorth. Den handlar om en universitetslärare i dramatik som blir tvungen att granska sig själv utifrån och kommer till följande insikt. Just så här är det!

I skrivande stund märker jag att det var länge sen jag postade ett inlägg här. Under hela vårens coronatid hade jag varken tid eller energi. All tid gick åt till att få undervisningen på distans att fungera, digitalisera slutprov och hantera vardagen med en sjuåring hemma.

Men sommaren gav ny energi. Jag har fått koppla av och koppla bort. Jag känner en stor tacksamhet för att jag bor just i Finland med möjlighet att vandra i skogens tysta och trolska värld, se ut över släta klippor och solglittrande hav, ta svalkande dopp, åka på skummande vågor och känna vind och saltstänk i håret. Det här ger själsfrid, ny kraft och tillförsikt i denna märkliga tid.

Just den här sommaren har jag lyssnat på fler böcker än någonsin och tanken har fått vingar. Jag har bara fått ta emot och det har varit en riktig energispruta. Därför tänkte jag börja en ny termin med att dela med mig av några boktips och tankar.

Jag har tänkt mycket på hur man lär sig och hur man som lärare kan inspirera någon att vilja lära sig mer. Alva Appelgren talar i sin bok om hur man med hjälp av olika typer av feedback kan påverka en persons mindset så att hen blir motiverad och orkar jobba. Hon konstaterar att man lär sig just i de stunderna när något känns svårt. Ett dynamiskt mindset påverkar inställningen till en ny uppgift eller ett nytt uppdrag och därmed också hela lärandeprocessen. Vårt jobb som lärare handlar i första hand om att uppmuntra, sparra och skapa en trygg och dynamisk klassrumsmiljö.

Enligt Jo Boaler växer hjärnans kapacitet vid problemlösning. Den behöver utmaningar och därför ska man se misstag, motgångar och misslyckanden som något utvecklande. Hon går så långt som att säga att man bör begå misstag! Hon talar om att alla mänskor är i en process av växande. Ingen och ingenting är statiskt. Statiska föreställningar om potential (t.ex. att tala om att ha mattehuvud) tillhör en föråldrad syn på lärande. Alla har en chans att lära sig och jag omfamnar den tanken. Den här synen vill jag få mina studerande att ta till sig ännu mer. Ingenting är omöjligt, en del saker kräver bara en lite större insats!

Nu hoppas jag att jag åtminstone får börja undervisa i klassrum om några veckor. Jag tror helhjärtat på en personlig kontakt, både före, under och efter lektioner. Jag tror på att mötas och ha möjlighet att avläsa kroppsspråk och minspel när mina studerande kommer in i klassrummet. Jag vill också utnyttja klassrummets hela potential, med t.ex. rörelse och grupparbete i och utanför klassrummet. Och efter att ha läst ”Skärmhjärnan” inser jag ännu mer än förut vidden av för mycket skärmtid. Anders Hansen som också skrivit ”Hjärnstark” (se också tidigare blogginlägg) och ”Hälsa på recept”, både mycket bra böcker, talar väldigt mycket om hur det att röra på sig påverkar hjärnan både vad gäller kreativitet och förmågan att ta till sig kunskap. Han rekommenderar att studerande inte alls har sina mobiler framme i klassrummet – det påverkar nämligen lärandeprocessen negativt!

Och lärandeprocessen ska vara positiv även om den också känns utmanande! Jag vill vara med och skapa det goda klassrummet! Att vara lärare innebär att vara medmänniska, att se och bekräfta varje individ i klassrummet, att finnas till och våga bjuda på sig själv och locka till skratt. Skratt förlöser, motverkar stress och gör mänskor mottagliga för lärande. Stefan Einhorn talar om att det finns mer godhet i den här världen än vi anar. Han uppmanar sina läsare att vara snälla och menar att vi ska göra varandra gott, vara goda mänskor. Om vi alla följer hans råd kan vi tillsammans med våra studerande både i och utanför klassrummet förbättra världen!

Anna Kaya, lärare, språkutvecklare och skolutvecklare berättar i Akademiska kvarten om att undervisa nyanlända. Det är intressant samtal som jag rekommderar alla som undervisar invandrare att lyssna på.

Mer om Anna Kaya

Hon har skrivit boken: